Mina barndoms somrar tillbringade jag och min familj i Skåne. Mamma var lärarinna så vi hade ett långt sommarlov, jag och mina två systrar.
Så fort vi kom ned i början av juni så försvann mina systrar. De drog till kompisar. Jag var för liten för att få hänga med, kvar stod jag och såg mina systrar skrattandes cykla iväg. Det blev tyst och tomt … Till och med katten slingrade sig ur mitt grepp och drog iväg på äventyr. Mamma klappade mig förstrött på huvudet och sade – Vill du ha en peng till glass och cykla ner till byn?
Kul! Sitta på piren helt ensam med en lättsmält chokladpuck och titta på alla glada barnfamiljer som klev på Väderöbåtarna, vet jag att jag tänkte … Jag kände en lätt panik då jag insåg all den tid som låg framför mig … helt ensam under sommarlovet. Ingenting att göra, bara långtråkigt.
Jag vet inte precis när jag bestämde mig och hur det kom sig, men en dag tog jag cykeln och for backen ned till havet och heden. Jag stod en lång stund på klipporna och tittade på havet. Havet glodde tillbaka. Tråkigt … Mitt sommarlov som verkligen hade alla förutsättningar hav, sol och ledigt. Ändå kändes det bara som en oas av leda.
Jag började åka ned varje dag, bara för att ha någonting att fördriva tiden med. Första veckorna i mitt eget sällskap var bara trista och jag tyckte jättesynd om mig själv, men så en dag när jag kom ned till min hed kände jag en annan känsla. Förväntan, och skulle svanparet vara kvar? Hur många sjöstjärnor skulle jag hitta? Kanske fanns det nya fynd borta vid den gamla bunkern som havet kastat upp. Jag började min vanliga runda och helt plötsligt höll det på att skymma och jag måste skynda mig hem för att hinna till middagen.
Efter detta var mina sommarlov jättefina och precis så där som man skulle vilja att alla barn får ha det.
Jag längtade efter mina dagar på heden i mitt eget sällskap. Det var inte längre jobbigt. Jag hade väntat ut mig själv tills jag landade i att bara vara.
Så vad vill jag berätta med detta?
Jag tror att vi alla skulle kunna må bra av att öva på att ha långtråkigt. Idag är det ett ständigt återkommande tema hur vi blir fullständigt överstimulerade. Vår hjärna måste dagligen ta ställning till enorma mängder av aktiv och passiv information. Mycket av hjärnforskningen handlar om vikten att kunna hanterar detta på ett hälsosamt sätt. Här finns så mycket spännande och lärorikt att ta tills sig.
Mindfulness är ett exempel på något fler människor bör pröva på. Personligen tror jag att det är oerhört välgörande för vår stressnivå.
Men ibland kanske det kan vara enklare än så? Att vi bara behöver återerövra förmågan att ha långtråkigt. Att bara sitta och vara lite uttråkad i vårt eget sällskap. Motsatsen till överstimulerad blir ju understimulerad.
Kanske är att ha långtråkigt vårt nya Mindfulness?
