Vi människor är väldigt bra på att fylla i sådant vi inte vet. Någon svarar kort på ett mejl. Hon är irriterad på mig. Chefen säger ingenting efter presentationen. Han tyckte att den var dålig. En medarbetare kommer sent till två möten. Han bryr sig inte. Kollegan ställer många frågor om ditt förslag. Hon försöker såga det.
Kanske. Men det kan också finnas helt andra förklaringar.
Det är därför jag fortfarande gillar den något burdusa formuleringen: Assumption is the mother of all fuckups. Antaganden är nödvändiga. Men när vi glömmer att de är antaganden kan de skapa onödiga missförstånd, konflikter och dåliga beslut.
Vi ser inte verkligheten helt neutralt
Människor är inga objektiva registreringsapparater. När vi tolkar en situation påverkas vi av tidigare erfarenheter, förväntningar, sammanhang och det vi redan tror.
Forskning om beslutsfattande visar att även yrkespersoner påverkas av olika kognitiva bias och att exempelvis förväntningar och tidigare information kan påverka hur ny information bedöms.
Det betyder inte att våra bedömningar alltid är fel. Det betyder att vi behöver vara lite försiktiga med hur snabbt vi gör dem till sanning.
Fakta är inte samma sak som tolkning
Ett enkelt sätt att tänka är att skilja mellan tre nivåer:
- Observation: Vad hände faktiskt?
- Tolkning: Vad tror jag att det betyder?
- Slutsats: Vad börjar jag tro om personen eller situationen?
Till exempel:
- Observation: ”Hon tittade på mobilen flera gånger när jag pratade.”
- Tolkning: ”Hon var ointresserad.”
- Slutsats: ”Hon respekterar inte mig.”
Den första meningen går ganska lätt att kontrollera. Den andra är en möjlig förklaring. Den tredje har redan börjat bli en berättelse om vem den andra människan är.
Och det kan gå fort.
Ju längre berättelsen får leva, desto sannare känns den
När vi väl har bestämt oss för en förklaring blir det lättare att lägga märke till sådant som passar den.
Det är nära det som brukar kallas confirmation bias: tendensen att söka, tolka eller väga information på ett sätt som stödjer det vi redan tror.
Om jag har bestämt mig för att en kollega är negativ kommer jag snabbt att registrera nästa invändning. När samma person hjälper någon, bidrar med en lösning eller håller med kanske det inte får samma tyngd.
Berättelsen börjar mata sig själv.
Det här blir särskilt viktigt för chefer
Som chef påverkar dina tolkningar mer än bara din egen upplevelse. De kan påverka vem som får förtroende, vilka uppgifter människor får, hur du ger feedback och vilka utvecklingsmöjligheter du ser.
Om du tänker ”hon är inte tillräckligt driven” är det lätt att börja behandla det som fakta. Men vad har du faktiskt sett?
Har hon missat deadlines? Väntat på besked? Prioriterat annorlunda än du? Avstått från att ta initiativ därför att mandatet varit oklart?
Ju närmare vi kan hålla oss till det observerbara, desto bättre blir underlaget för ett samtal.
När vi gör personen till förklaringen
Vi människor har lätt att förklara andras agerande med vilka de är, samtidigt som vi ofta förklarar vårt eget agerande med situationen.
Den som kommer sent är slarvig. När jag själv kommer sent var trafiken kaos.
Den som tvekar är osäker. När jag själv tvekar saknas viktig information.
Personliga egenskaper spelar förstås roll. Men i arbetslivet behöver vi också fråga vad situationen bidrar med: mål, roller, resurser, mandat, information och förväntningar.
Antaganden är effektiva
Vi ska inte försöka leva utan antaganden. Det skulle vara både omöjligt och ineffektivt.
Hjärnan använder tidigare erfarenheter och mönster för att snabbt förstå världen. Oftast hjälper det oss. Problemet uppstår när en snabb hypotes blir en säker sanning utan att vi märker övergången.
Målet är därför inte att sluta tolka. Målet är att kunna upptäcka när vi tolkar.
Tre ord som kan rädda många relationer
Hur menar du?
Det är en förvånansvärt användbar fråga.
I stället för:
”Du verkar inte särskilt engagerad i det här.”
kan du säga:
”Jag märker att du varit ganska tyst under de senaste mötena. Hur ser du på frågan?”
Det öppnar för information innan du dömer.
Feedback blir bättre när vi håller oss närmare det vi sett
Feedback blir ofta svår när vi blandar observation och identitet.
”Du är otydlig” säger något om personen.
”I presentationen saknade jag ett tydligt beslut och vem som ansvarar för nästa steg” beskriver något som går att arbeta med.
Det betyder inte att vi ska bli robotar som bara redovisar data. Men ju mer konkret återkopplingen är, desto enklare blir det för mottagaren att förstå vad som faktiskt behöver förändras.
Antaganden i konflikter
I konflikter går processen ofta extra snabbt.
Vi ser ett agerande, tolkar en avsikt och reagerar sedan på avsikten som om vi visste att den var sann.
Hon gjorde det för att sätta dit mig.
Han lyssnar aldrig eftersom han inte respekterar mig.
Ju mer laddad situationen blir, desto viktigare är det att gå tillbaka till frågan: Vad vet jag? Vad tror jag? Vad behöver jag fråga?
Antaganden kan också bli positiva problem
Det är lätt att tro att problemet bara gäller negativa antaganden. Men även positiva antaganden kan ställa till det.
Vi kanske antar att den erfarna medarbetaren inte behöver stöd. Att den som alltid levererar har kapacitet för lite till. Att den tysta personen håller med. Att alla förstår ett beslut eftersom ingen ställer frågor.
Positivt laddade antaganden kan fortfarande vara fel.
Den farliga frågan: ”Varför gjorde du så?”
Ibland är frågan helt rimlig. Men den kan också innehålla en färdig dom.
Tonfallet kan säga: Hur kunde du vara så dum?
Om vi faktiskt vill förstå är frågor som ”Vad hände?”, ”Hur tänkte du i den situationen?” och ”Vilken information hade du då?” ofta bättre startpunkter.
Gör hypoteser – inte sanningar
Ett användbart sätt att hålla våra tolkningar lite lösare är att formulera dem som hypoteser:
”Min första tolkning är att … men jag kan ha missat något.”
Då kan vi fortfarande använda vår erfarenhet och intuition, men vi lämnar dörren öppen för ny information.
Det är särskilt viktigt i ledarskap. En chef behöver fatta beslut även när bilden inte är komplett. Att vara öppen för att den egna tolkningen kan behöva korrigeras är inte obeslutsamhet. Det är en del av gott omdöme.
Assumption is the mother of all fuckups
Uttrycket är grovt. Men poängen håller.
Vi kommer alltid att anta saker. Vi kommer alltid att tolka. Och ibland kommer vi att ha helt rätt.
Det viktiga är att inte glömma skillnaden mellan det vi har sett och berättelsen vi har byggt kring det.
Nästa gång du märker att du tänker ”hon är sådan”, ”han menade så” eller ”det förstår ju vem som helst”, prova att stanna kvar en sekund längre.
Vad vet du?
Vad antar du?
Och vad skulle hända om du frågade?
