Rädsla för att misslyckas är inte alltid ett hinder. Ibland får den oss att förbereda oss bättre, anstränga oss mer och ta en uppgift på större allvar.
Men samma rädsla kan också få oss att skjuta upp, undvika svåra utmaningar, bli överdrivet perfektionistiska eller lägga mer energi på att skydda bilden av oss själva än på att faktiskt lära.
Därför är frågan inte om rädsla för misslyckande är bra eller dålig.
Den mer användbara frågan är:
Vad får rädslan mig att göra?
Rädsla kan skapa både överansträngning och undvikande
En klassisk studie av Andrew Martin och Herbert Marsh beskrev två vanliga sätt att reagera på rädsla för misslyckande: att överanstränga sig för att undvika ett nederlag, eller att använda självskyddande strategier för att minska risken att misslyckandet säger något om ens egen förmåga.
Det är viktigt att vara försiktig med att överföra resultat från studenter direkt till arbetslivet. Men mönstret är lätt att känna igen även där.
En person kan exempelvis:
- arbeta orimligt mycket för att aldrig kunna kritiseras,
- undvika uppgifter där det finns en verklig risk att inte lyckas,
- skjuta upp så länge att resultatet kan förklaras med tidsbrist,
- låta bli att fråga för att inte avslöja att något är oklart,
- gå i försvar när återkopplingen träffar en öm punkt.
Det gemensamma är att misslyckandet börjar upplevas som mer än information om ett resultat. Det blir ett hot mot den egna självbilden.
Prestationsoro är inte samma sak som ett problem
Det är normalt att bli nervös inför något viktigt.
Lite oro inför en presentation, förhandling eller svår leverans kan signalera att vi bryr oss om resultatet. Den kan få oss att förbereda oss och fokusera.
Problemet uppstår när rädslan börjar styra våra val så mycket att vi undviker lärande, risker eller ansvar som egentligen är viktiga för vår utveckling.
Det är skillnad mellan:
”Jag är nervös, därför förbereder jag mig.”
och:
”Jag är nervös, därför gör jag allt för att slippa bli bedömd.”
Perfektionism kan vara ett skydd mot skam
Perfektionism är heller inte ett enda fenomen. Höga personliga standarder behöver inte vara problematiska i sig.
Forskning har däremot kopplat perfektionistisk oro över misstag till starkare rädsla för skam och negativa reaktioner på misslyckande.
Det märks när ribban inte längre bara handlar om kvalitet utan om identitet:
Om resultatet inte blir perfekt betyder det att jag inte duger.
Då blir feedback svårare att använda och misstag mer hotfulla.
Misslyckande leder inte automatiskt till lärande
Det sägs ofta att vi lär oss av våra misstag.
Det är bara delvis sant.
Ett misslyckande är information som kan användas för lärande. Men lärandet kräver att vi faktiskt undersöker vad som hände.
Efter något som inte blev bra kan vi fråga:
- Vad försökte vi åstadkomma?
- Vad hände faktiskt?
- Vilka antaganden visade sig vara fel?
- Vad låg inom vårt handlingsutrymme?
- Vad låg utanför det?
- Vad gör vi annorlunda nästa gång?
Utan reflektion kan samma misstag bara upprepas.
Psykologisk trygghet behöver kombineras med ansvar
I en miljö där misstag alltid möts med förlöjligande, skuld eller repressalier kommer människor snabbt att lära sig att dölja problem.
Det är en av anledningarna till att psykologisk trygghet är viktig. Människor behöver kunna säga att de inte vet, be om hjälp, erkänna ett misstag och lyfta en risk.
Men trygghet betyder inte att resultat saknar betydelse.
Ett bra klimat klarar både:
- ”Det är okej att berätta att det blev fel.”
- ”Vi behöver förstå varför och göra något annorlunda nästa gång.”
Trygghet utan ansvar blir kravlöshet. Ansvar utan trygghet riskerar att skapa tystnad.
Skilj på resultatet och personen
En leverans kan vara dålig utan att personen är dålig.
Det låter självklart, men i praktiken blandas de lätt ihop.
Jämför:
”Det här underlaget saknade de ekonomiska konsekvenser vi kom överens om.”
med:
”Du är slarvig.”
Den första formuleringen beskriver ett problem som går att arbeta med. Den andra gör problemet till en egenskap hos personen.
Din egen del – utan skam
När något går fel är det lätt att pendla mellan två ytterligheter:
- ”Allt är mitt fel.”
- ”Det här hade ingenting med mig att göra.”
Personligt ansvar ligger ofta någonstans mitt emellan.
Fråga:
Vad var min del, och vad kan jag påverka nästa gång?
Egen del ≠ skuld.
Du kan ha gjort ett misstag och samtidigt ha arbetat i ett system med otydliga mandat, bristande resurser eller dålig information. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
Läs mer om personligt ansvar i ledarskap.
När rädslan hjälper dig
Rädsla kan vara användbar när den leder till förberedelse och handling.
Inför en viktig situation kan du fråga:
- Vad är jag rädd ska hända?
- Vilken del av det kan jag faktiskt påverka?
- Vad behöver jag träna eller förbereda?
- Vilket stöd behöver jag?
- Vad gör jag om det ändå inte går som jag hoppas?
När vi har en plan behöver rädslan inte försvinna för att vi ska kunna agera.
När rädslan håller dig tillbaka
Var uppmärksam när du märker att du:
- undviker viktiga uppgifter för att slippa bli bedömd,
- inte söker roller du egentligen vill ha,
- överarbetar allt eftersom ”tillräckligt bra” känns farligt,
- försvarar dig snabbare än du lyssnar på feedback,
- gör mål så lätta att du nästan inte kan misslyckas.
Då kan rädslan ha börjat begränsa utvecklingen mer än den hjälper prestationen.
Misslyckas inte mer – lär bättre
Det finns en populär idé om att vi borde ”misslyckas mer”.
Det kan bli lika förenklat som att försöka undvika alla misslyckanden.
Vissa misstag är dyra, farliga eller onödiga. Målet är inte att samla misslyckanden.
Målet är att kunna:
- ta rimliga risker,
- agera trots osäkerhet,
- fånga information när något inte fungerar,
- justera och träna vidare.
Det är så vardagen blir en träningsarena.
En fråga att ta med dig
Nästa gång rädslan för att misslyckas dyker upp, fråga inte bara:
Hur får jag bort den här känslan?
Fråga också:
Vilket beteende vill jag välja trots att känslan finns?
Rädslan behöver inte bestämma riktningen.
Källor och vidare läsning
- Martin, A. J. & Marsh, H. W. (2003). Fear of Failure: Friend or Foe?
- Conroy, D. E. & Elliot, A. J. (2004). Fear of Failure and Achievement Goals in Sport: Addressing the Issue of the Chicken and the Egg.
- Sagar, S. S. & Stoeber, J. (2009). Perfectionism, Fear of Failure, and Affective Responses to Success and Failure.
